Till Tittut kommer många nyblivna föräldrar till barn med funktionshinder. Att få komma hit när barnet är litet och träffa andra i liknande situation upplevs som värdefullt av alla.
Tittut vänder sig till nyblivna föräldrar till barn med funktionshinder. Barnen som kommer hit är i åldern 0-2 år. Tittut erbjuder gruppverksamhet där föräldrarna får träffa andra föräldrar i liknande situation, men man kan även komma hit på enskilt samtal med sitt barn.
När föräldrarna kommer hit första gången är barnet kanske bara ett par månader gammalt och fokus ligger på omvårdnad av barnet. Föräldrarna tampas ofta med starka känslor av sorg över att ha fått ett barn med funktionshinder.De flesta har fått information om verksamheten via habiliteringscentret, medan en del hittat Tittut på nätet.
– Alla kommer hit på ett första enskilt samtal, där vi berättar om Tittut och får veta lite mer om familjens situation, säger Elisabeth Lundström som är specialpedagog. Vid det första besöket är båda föräldrarna med. En del väljer sedan att komma hit på några enskilda samtal och andra börjar i grupp direkt. Vi skräddarsyr kontakten efter familjens önskemål.
Det är ingen kö till verksamheten utan man ska få komma när man behöver. Grupperna träffas varannan vecka och enskilda samtal kan man få varje vecka.
Alla funktionshinder finns representerade på Tittut och man försöker sätta samman grupper där barnen har liknande diagnoser.
– Vi har märkt att det fungerar bäst. En del barn har flerfunktionshinder och stora medicinska behov, säger Ylva Hermansson, psykolog på Tittut. De föräldrarna har det mycket tufft och behöver träffa andra i liknande situation. Föräldrar till barn med Downs syndrom i sin tur har sina gemensamma erfarenheter även om barnen skiljer sig åt. Just nu har vi fyra grupper med barn som har Downs syndrom.
Under 2004 fick cirka 90 barn insatser från Tittut. Fyra personer delar på två heltider just nu. Ylva Hermansson, Elisabeth Lundström och Nina Dahlbeck, specialpedagog och Anita Gyllenstein, psykolog.
Psykolog och pedagog arbetar alltid tillsammans, både under samtalen och i grupperna.
– Det centrala i vårt arbete är att bekräfta föräldrar i en svår situation, inge hopp, uppmuntra till samspel, närhet och ömsesidighet, säger Ylva. Vi riktar oss både till föräldrar och till barn.
– När Tittut öppnade var uppdraget att arbeta med familjer där det var bekymmer med anknytningen, säger Elisabeth. Men idag tänker vi inte så, utan vi vet att det alltid är ett svårt besked att få veta att ens barn har en diagnos som innebär ett funktionshinder.
Just idag kommer tio barn med Downs syndrom hit med sin mamma eller pappa. De här barnen börjar närma sig slutet på sin tid på Tittut och barnen är i ett och halvt års åldern.
När alla har kommit ser plötsligt det rymliga samlingsrummet litet ut. Föräldrar och barn trängs glatt på den mjuka mattan framför den stora väggspegeln.
Utanför fönstret är det höstkallt och mulet. Härinne är atmosfären varm och glad. Föräldrarna har så mycket att prata om och pratet blandas med skratt och stoj från barnen som kryper omkring på mattan.
– Tanken är också att föräldrarna ska få komma hit och bara vara utan krav, säger Ylva. När barnen leker kan föräldrarna ta en kopp kaffe och slappna av en stund.
Gruppträffarna sker varannan vecka och börjar alltid med sångsamling. Parallellt med Tittut går barnen på habiliteringscenter och de flesta förstår enkla tecken.
När Elisabeth och Ylva startar sångsamlingen med en namnsång har de alla barns ögon riktade mot sig. Koncentrationen är total och många av barnen klappar händerna av ren förtjusning. Till sångerna tecknar alla vuxna och barnen är med i varje rörelse. Det går inte att ta miste på att alla har roligt.
Efter sångsamlingen är det lek och fika och mammor och pappor samlas i små grupper och pratar.
För Annika den Engelse som är gravid har Tittut betytt mycket.
– Andreas var bara en och en halv månad när jag först kom hit, berättar Annika. Jag kände inte jag att kunde ta till mig det stöd som habiliteringscentret kunde erbjuda mig. Jag upplevde det som om allt bara handlade om planer och mål, men jag var ju bara ledsen. Det gick inte att ta in en massa information. När jag kom hit var det helt annorlunda. Jag fick bra kontakt direkt.
Våren 2007 ska Tittut tillsammans med en mängd andra verksamheter flytta till Rosenlund.
– Vi har ett ökat tryck av barn hela tiden och tycker att vi har hittat en bra form för verksamheten här, säger Ylva och Elisabeth håller med. Vi hoppas kunna fortsätta verksamheten på samma sätt på Rosenlund.
Christer Lundgren och hans fru började komma till Tittut när lilla Fredrika var fyra månader.
– Det var otroligt kaotiskt i början, berättar Christer. Vi var kvar på sjukhuset under tre veckor och visste inte hur vi skulle klara oss hemma.
Fredrika är parets första barn och beskedet att hon hade Downs syndrom kom som en chock.
– Vi visste inte vad det skulle innebära och var verkligen chockade. Vi var öppna mot släktingar och vänner om Fredrikas handikapp men kände oss väldigt ensamma.
– När vi kom till Tittut blev vi så lättade över att träffa andra med barn som har Downs syndrom. Det var skönt att upptäcka att vi inte var ensamma i vår situation. Det gjorde det lättare att bära. Här på Tittut är ju Downs syndrom helt normalt och det gör att man kan fokusera på Fredrika och inte på hennes handikapp.
– När Fredrika fyller 2 år i december ska hon börja på dagis. Det känns som vi är mogna för det nu och vi tror att det kommer att fungera bra.
Teodora Kababji kom hit med sonen Andrés när han var tre månader.
– Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen, berättar Teodora. Jag har aldrig tvekat i min kärlek till Andrés, men jag hade ingen aning om vad Downs syndrom innebar. Det enda jag visste var att det inte går att bota eller göra någonting åt. Det gjorde mig förtvivlad. Teodora reser från Märsta varannan vecka för att komma till Tittut.
– Jag har längtat till varje gång. Det har betytt så mycket för mig att komma hit. Här pratar vi inte om Downs syndrom utan kan på ett naturligt sätt prata om glädjen över våra barn. Det är svårt för omgivningen att förstå att vi är lika glada över våra barn som över ett friskt barn.
Teodora har tre barn, en flicka på 12 år och en pojke som är åtta.
– När Andrés föddes ville jag bara hem till barnen och min familj, säger hon. Jag fick otroligt mycket stöd av familj och vänner. Efter ett par månader opererades Andrés. Han hade ett stort hål i hjärtat, men operationen gick bra.
Teodora visar mig ärret på Andrés bröst och ler.
– Du vet, jag trodde inte att någon kunde hjälpa mig. När jag kom hit började jag genast må bättre. Jag såg en pojke på ett år som klappade i händerna och det lugnade mig. Jag ville komma hit direkt och jag har njutit av varje träff. Vi stärker varandra i gruppen och det mår alla bra av. Teodora arbetar lite mer än halvtid och Andrés går på en resursavdelning på ett vanligt dagis.
– Han trivs och jag tycker att det är roligt att jobba igen.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän