Therese har satt upp håret i tofsar och bytt om till träningströjan med katter på. I gympasalen väntar redan Victoria och fem andra kompisar på att dagens ”Fångarna på fortet” ska komma igång. Det är sjunde och näst sista gången för vårterminen som barnen mellan 9 och 12 år samlas på Liljeholmens habiliteringscenter. Tillsammans med de vuxna ska de klänga, hoppa, kämpa och klura sig till fortets åtråvärda nycklar.
Artikel ur Habilitering Nu 2/2004
Men först lite uppvärmning. Det blir ”Kom i gång - sång” med äppelplockning, fram- och bakhopp, snöflingedans och slalomåk. ”Take me home country road” sjunger den kvinnliga countrystjärnan medan barnen promenerar på rumpan, gör armhävningar och sit-ups och kryper under och över varandra i en tidvis lite svåröverskådlig ordning. Och så blir det ”Fågeldansen” med vingflax och vick på rumpan. Det är ansträngande övningar och ändå är det bara början. För sedan kommer hinderbanan, där barnen gör kullerbyttor, hoppar över hinder, trampar pedalo och hoppar hopprep. De slår sina egna rekord och andra med häpnad. ”Tänk han som inte kunde hoppa rep alls. Idag hoppade han 16 hopp!”
AnnLouise Åström, sjukgymnast liksom Anna Mellgren och Charlotte Wetterberg, psykolog deltar alla aktivt, stöttande, uppmuntrande, pådrivande och lite lirkande när barnen sätter sig på tvären.
– Det händer ju ibland att de inte vill vara med. Vi lirkar lite men brukar aldrig tjata. De får antagligen nog av tjat annars om dagarna. De är ju här för att ha kul, säger AnnLouise som har varit med i Fångarna på fortet-arbetet sedan starten för fyra år sedan.
– Vi ville fånga upp barnen på något vis, igen. För de små har det funnits Pippi-gympan i Sätra och vi har kört djungelgympa för de små, ett tag. När de sedan börjar skolan så är de så upptagna av det under en period men sen får de tid över till annat igen, men då finns inte så mycket för den här gruppen barn.
Barnen har motoriska och perceptuella svårigheter och de flesta har lindrig utvecklingsstörning. Någon går integrerad med resurs i vanlig klass, någon i grundsär, andra i små klasser. Men de får inte alltid det utrymme de behöver i skolan.
– Här får de träffa likasinnade. Många är ganska ensamma i skolan. Den stora vitsen med Fångarna på fortet är att de kan få kompisar här. De får träffa andra barn med samma svårigheter. Och här kan de känna att de är bäst på nåt.
För även om de flesta har liknande problem med kroppskontakt, med impulskontroll och koncentration så skiljer de sig åt både i behov och färdigheter. Träningen läggs upp för att passa just de barn som deltar.
– Syftet med gymnastiken är att träna motorik på ett funktionellt sätt. Vi lägger in moment som passar de olika deltagarnas önskemål och behov. Men lika viktigt som den motoriska delen är att träna förmågan till samarbete och problemlösningsförmåga, förklarar AnnLouise.
Hur det går till blir det flera exempel på när Fångarna på fortet väl har satt igång. På den första stationen hänger de åtråvärda nycklarna högt upp i taket på ett rep, i repet är fästat ett nät med tunga bollar i. För att komma åt nycklarna måste man dra det tunga repet till sig. Några måste hålla i repet, någon måste lossa nycklarna. Alla måste hjälpas åt. Det går galant. Det här är fjärde gången de arbetar med just det här momentet.
– Barnen måste få tid på sig att klura ut hur saker och ting fungerar. Tidigare har en del släppt repet när de väl kommit fram till nycklarna. Vips har nycklarna åkt upp i taket igen. Så småningom har de förstått att några måste hålla kvar händerna på repet medan de andra lossar nycklarna.
I andra moment tränas styrka och koordination och att utmana sina gränser. Det kan handla om att sticka ner händerna i den äckligt kladdiga papperssörja där nycklarna ligger eller att kasta prick med ärtkuddar för att få ner plåtburkar uppställda på en bräda.
Barnen står i kö och väntar på sin tur. Det är en träning lika viktig som den att acceptera att man ibland inte lyckas. Barnen får tre ärtpåsar och om de inte får ner någon nyckel får de ställa sig sist i kön och försöka igen.
– Det är viktigt att lära sig vänta på sin tur och också lära sig att förlora ibland.
Vid många av stationerna rinner sanden ner i timglaset.
– Tiden går, ropar Ann-Louise och hennes kollegor medan den smala strålen av röd sand täcker timglasets botten.
Nu handlar det om att fylla ett rör med vatten, när vattnet landar i röret flyter nycklarna upp med ett flöte. Barnen fyller litermått med vatten ur en hink, kliver upp på ett par träkuber för att nå och häller sedan i vattnet. Therese sitter på ett bord och vill inte vara med.
– Tiden går, ropar AnnLouise.
– Tiden går!!!
Till slut kan inte Therese hålla sig.
- Äh, jag är väl med ändå, säger hon och kliver ner från bordet. I maklig takt tar hon av sig strumpor och skor, fyller sedan en kanna, klättrar upp på kuberna och häller vattnet i röret.
Och sen är hon i full gång. Tillsammans med de andra tömmer hon kanna efter kanna i röret. Ibland landar det mesta utanför. Men det hindrar inte Therese från att jobba på. Och när röret väl är fyllt och nycklarna upplockade ur röret häller hon i en extra kanna - för säkerhets skull.
Timglaset hjälper barnen att få grepp om tiden. De ser högst påtagligt att tiden rinner ut. Ibland vänder AnnLouise glaset en extra gång om tiden inte räcker till, men inte alltid.
– Det är en avvägningsfråga. Man vill ju att de ska hinna, samtidigt hjälper den rinnande sanden till att förklara för dem hur tiden går.
Idag får dragkampen avsluta fortetleken, som också har hunnit innehålla några kämpalekar lånade från Gladiatorerna. Flickorna, det är flest sådana i den här gruppen, har hunnit vara både Amber och Electra. Och Kerstin Krook har fått vara Daggen, den enväldiga domaren ur samma program. Dessutom har hon hunnit med en sejour som ”Moder Maräng”. Med husmorsmössa på huvudet har hon ställt kluriga gåtor till barnen och straffat dem som inte kunnat svara. De kusliga straffen har bestått av såväl armhävningar som stolta tangosteg tvärs över golvtiljorna.
Men nu är det dragkamp. En lek som innehåller långt fler träningsmoment än man i förstone tänker. Förutom att dra till sig nycklarna och vinna över frökenlaget handlar det om förutsättningarna därtill, nämligen att kunna mobilisera den kraft man har.
– Att använda rätt kraft åt rätt håll är inte helt enkelt. I början kunde barnen dra åt fel håll. Det Kerär också träning för barnen att stå på rad och samarbeta, att koordinera sina rörelser och dra samtidigt som de andra.
Den här gruppen har slitit i dragkamp förut. Det märks. De vinner lätt som en plätt över den hårt jobbande personalen och får så sina sista nycklar på knippan.
Nu är det dags för final. Nycklarna räknas samman och sen ska det stora golvpusslet läggas. Alla bitar ska sättas ihop till en bit, mönstret kan variera, men alla ska stå på pusslet när det är klart. Det syns en tydlig strategi i några av barnens byggande. Pusslet formas till en lång gångstig som leder fram till det som hänger i taket. Det ser ut som en slags lampa med en uppblåst ballong som propp i mitten. Det är däruppe, i lampan som guldpengarna - skatten ligger och frestar. När AnnLouise sticker hål på ballongen och pengarna regnar ner är det ju meningen att de ska hamna på golvet att barnen ska få kröka rygg och plocka och plocka. Men istället fångar de nu upp pengarna i sina tröjor och detta allra sista moment är avklarat i ett nafs.
Personalen tittar på varandra. Nu får de nog ändra reglerna lite. Barnen har överlistat dem. Bättre kan det inte bli. Fast å andra sidan kommer det nog mest nya barn till hösten. Tanken är att barnen ska gå här i två terminer men en del har hunnit med både tre och fyra.
– Det känns att de är rätt klara med det här nu, säger Anna Mellgren. En del är lite för stora också. De behöver något annat. Vi får väl tänka på att starta något annat - en tjejgrupp kanske.
Och när dagen avslutas med medaljutdelning och alla får svara på vad de tyckte de var bäst på den här gången kommer svaren utan tvekan.
– Vattnet var jag bäst på, konstaterar Therése nöjt.
– Och jag var bäst på att va med mina bästa kompisar, ler Victoria.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar