Att leva i ett gränsland

Maria tycker inte att hon hör hemma
någonstans. Att leva med en lindrig utvecklingsstörning är som att leva i ett gränsland, mellan det normala och det avvikande.

– Alla förväntar sig att jag ska vara precis som alla andra. När jag spårar ur och överreagerar finns det ingen förståelse. Nej, då står jag ensam.

Maria är som vilken tjej som helst i 25-årsåldern. Hon är välklädd, söt och full av planer inför framtiden. Hon berättar att hon arbetar i receptionen på ett företag som säljer sexleksaker och att hon har världens trevligaste arbetskamrater. Det ovanliga med Maria är att hon har en lindrig utvecklingsstörning och det har hon vetat sedan hon var 18 år. Innan dess var livet bara kaos.

– Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda och jag har aldrig vetat vad som är fel med mig, säger Maria öppet. Mina problem har handlat mycket om relationer till andra människor, till kompisar och sedan jag blev vuxen till killar. Jag är gränslös och kan nog uppfattas som väldigt krävande.

Maria säger att hon aldrig haft några riktiga vänner. Att ingen förstår henne.

– Nej, jag har varit ensam i hela mitt liv. Min bästa vän är nog min mamma. Alla andra har jag skrämt bort. Det är egentligen först nu som jag tycker att jag har några vänner överhuvudtaget och det är jobbets förtjänst.

Inte fått stöd

Maria gick i vanlig skola de första åren, men från och med mellanstadiet gick hon i skola i ett närliggande samhälle.

– Jag pendlade varje dag. Jag var mobbad och hade svårigheter i skolan, särskilt i matematik. Jag har epilepsi också och det var svårt att ställa in min medicin och därför var jag borta mycket från skolan. Min mamma har tjatat och tjatat i alla år för att jag skulle få hjälp, men jag har aldrig fått det stöd jag behöver.

Maria har alltid hållit igång och haft flera fritidsintressen. Att motionera och röra på sig har varit ett sätt att hålla problemen i schack.

– Jag har dansat i hela mitt liv. I gymnasiet kom jag in på teater och scenkonst, men hoppade av efter ett år. Jag var trött och min epilepsi hade en stor del i att jag valde att sluta. 

Fick respekt

Maria började jobba på Konsum där hon bodde. Hon trivdes och gjorde ett bra jobb.

– Jag ansvarade för mjölkdisken och fick vara mentor för nyanställda och praktikanter. Det kändes bra att få vara ansvarig för något och klara av det. På fritiden engagerade jag mig i Ungdomens hus, stod i kiosken och kaféet. Där kände jag att jag fick respekt.

Maria utstrålar en slags styrka, en benhård envishet som kontrasterar mot hennes starka känsla av utanförskap.

– Det är konstigt, men jag är nog ganska stark. Det hade kunnat gå riktigt illa för mig, men jag har tagit mig igenom en massa elände.

Hör inte hemma någonstans

Nu vet Maria att svårigheterna i skolan, hennes impulsivitet och starka känslor hänger samman med att hon har en lindrig utvecklingsstörning.

– Det var hemskt att få diagnosen och egentligen vet jag inte vad den innebär. Jag kanske förstår mig själv och mina reaktioner bättre, men tycker samtidigt inte att jag hör hemma någonstans. Jag känner mig avvikande i förhållande till alla människor, både de som inte har och de som har utvecklingsstörning. När jag träffar nya människor berättar jag inte om min diagnos, men det händer att jag försöker förklara mitt beteende när jag känner folk lite bättre.

Maria säger att det går bra så länge vänskapen är på ett ytligt plan, men att det uppstår problem så fort hon blir känslomässigt engagerad.

– Därför har jag stora svårigheter i relationer med killar. Jag vet att jag är krävande och bråkar om minsta skitsak. Samtidigt har jag svårt att visa mina innersta känslor. Istället för att visa när jag är sårad och ledsen, blir jag aggressiv och irriterad.

Den största ljuspunkten i Marias liv är jobbet.

– Jag berättade för min arbetsgivare om min utvecklingsstörning och de har anpassat mina arbetsuppgifter till min förmåga och mina behov av struktur och tydlighet. Nu har jag jobbat där i fyra år och jag trivs så otroligt bra.

I vår ska Maria gå i en liten samtalsgrupp på verksamheten UNG.

– Det finns en annan tjej som har liknande svårigheter som jag har och henne ser jag verkligen fram emot att träffa. Det skulle vara skönt att ha någon som förstår.
Maria flyttade hemifrån redan när hon var 18 år och hon klarar det mesta själv.

– Jag kan absolut ta hand om mig själv, men jag behöver hjälp med ekonomin. Det är mamma som hjälper mig med sådana saker. Men jag vill inte leva ensam för alltid, utan skulle så gärna vilja träffa någon som kan ta mig för den jag är och som jag kan bilda familj med. Det är det jag längtar efter. Och sedan skulle jag vilja börja dansa igen, säger Maria och ler.

Maria är ett fiktivt namn.

Ansvarig webbredaktör: > Sussie Olofsson
Uppdaterades: 2010-01-15
Skribent: Monica Klasén McGrath
Foto/Illustration: Anki Almqvist