Hanna fick diagnosen autism när hon var 17 år. Hennes uppväxt komplicerades av att ingen förstod hennes svårigheter. Idag lever Hanna äntligen ett bra liv med egen lägenhet och med ett bra stöd från sina personliga assistenter, som finns med henne under hela dygnet.
Hanna är 31 år och bor i Göteborg. Hennes bästa kompis är cockerspanieltiken Maja, som följer henne överallt. Hennes personliga assistenter är också med henne hela tiden, och de är förutsättningen för att hon idag lever ett bra liv på sina egna villkor.
Hanna berättar om sitt liv och om hur skönt det var att äntligen få en förklaring till varför hon alltid känt sig så annorlunda. Hon var 17 år då hon fick diagnosen autism. Hon hade sedan tidigare diagnosen lindrig utvecklingsstörning.
– Jag har haft en jättejobbig uppväxt på många sätt. Känt mig missförstådd och annorlunda. Som tonåring började jag själv läsa om autism och kände igen mig.
Hanna som är mycket verbal och öppen minns sin tidiga barndom i det lilla samhället Hok i Småland. När hon var 9 år flyttade familjen till Jönköping och ett halvår senare till Göteborg.
– Jag ville verkligen inte flytta, Hok var min värld och min trygghet. Det var också när vi kom till Göteborg som mina svårigheter blev tydliga.
Hanna fick epilepsi i samband med flytten och det har begränsat hennes liv. Hon visar mig att hon har en liten elektrod, en så kallad vagusstimulator, inopererad under huden vid halsen. Den skickar svaga elektriska impulser till vagusnerven som sitter på halsens sida och är en viktig länk mellan kroppen och hjärnan. De elektriska impulserna ska motverka epileptiska anfall.
– Stimulatorn hjälper i bästa fall. Men jag äter också medicin och det har jag gjort i många år men jag får anfall ändå. Därför kan jag inte vara själv eller sova ensam.
Hanna fick diagnosen lindrig utvecklingsstörning i 12-årsåldern. Det var efter att hon brutit armen.
– De sa att min arm var av och därför gick jag och höll om armen. I mitt medvetande var armen verkligen av på mitten och skulle ramla av om jag inte höll den på plats. Jag fick gå och prata med någon och det blev en utredning. Konstigt nog var det ingen som tänkte på att jag kanske hade autism trots att jag tänkte så här.
Hanna fick börja i särskolan. Men hon trivdes inte och tröståt för att döva sina känslor.
– Jag blev överviktig. De andra eleverna i skolan var jätteelaka mot mig. De jagade mig upp och ner för en lång backe, som ledde från området där vi bodde till skolan. Jag var olycklig och ensam, men ville inte oroa mamma och pappa.
Alltsammans ledde till en familjetragedi, som inneburit att Hanna under långa perioder under sin uppväxt inte bodde tillsammans med sina föräldrar. Hon har bott i fosterhem, på behandlingshem, ungdomshem och som vuxen varit inskriven vid psykiatrin flera gånger.
– Ingen såg hur jag hade det och ingen förstod sig riktigt på mig. Det som hände vår familj borde inte kunna hända, men orsaken var egentligen okunskap. Hade jag fått min autismdiagnos tidigare hade mitt liv kanske sett annorlunda ut.
Hanna försökte ta sitt liv som tonåring och det var i samband med det som det gjordes en ny utredning och Hanna fick vid 17 års ålder diagnosen autism och lindrig utvecklingsstörning.
Den tidiga otryggheten i Hannas liv har gjort hennes sårbar. Även tillvaron efter att hon fick sin diagnos har präglats av perioder av psykisk ohälsa. Hon blev kvar hemma hos sina föräldrar, trots att hon hade en egen lägenhet i samma hus. För ett år sedan bestämdes att Hanna skulle flytta.
– Till slut blev det för jobbigt för mamma och pappa att ha mig hemma. Pappa sa till mig att ”nu måste du flytta till din lägenhet, både för vår och för din egen skull”. Jag är väldigt beroende av min mamma och har svårt att klara mig utan henne. Jag förstod att pappa hade rätt, men det kändes ändå väldigt svårt.
I samband med den successiva flytten till lägenheten behövde Hanna också få ordning på sin assistans som egentligen aldrig hade fungerat tillfredställande. På grund av sina svårigheter och sin allvarliga epilepsi behöver Hanna assistans dygnet runt.
När Hanna som 30-åring flyttade till en egen lägenhet började hon också få ordning på sin personliga assistans. Med ett steg i taget och i långsam takt har Hanna med hjälp av sitt assistansbolag Passar In fått ett bättre liv.
Under senare år har Hanna liv fått en större stabilitet, men det var ett stort steg för henne att flytta till en egen lägenhet.
– Jag har haft svårt att vänja mig vid att bo själv och med alla nya rutiner. Jag saknar mamma och pappa och min favoritfåtölj där jag jämt brukade sitta.
Hanna har haft daglig verksamhet i många år men inte heller här har det fungerat. Även här har stora förändringar skett bara under det senaste året.
– Jag behöver någon som håller koll på mig dygnet runt. Jag är så impulsstyrd och lättpåverkad att vad som helst kan hända. Jag gör slut på alla mina pengar om jag inte blir stoppad och det har hänt fler än en gång. Och jag glömmer saker. Om jag inte blir påmind kan jag glömma att borsta tänderna i flera veckor.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar