Kunskapen om autism och Aspergers syndrom har växt mycket under de senaste årtiondena. Men det är först på 2000-talet som man på allvar börjat studera om det finns samband mellan autism/Aspergers syndrom och kriminalitet.
På 1980-talet gjordes de första forskningsstudierna om det fanns något samband mellan aggressivitet och autism. Något sådant samband kunde inte påvisas. Det har även forskats kring ett eventuellt samband mellan autism och pyromani. Inte heller här kunde man visa på något klart samband. I en studie från 1991 fann forskarna att våldsamt beteende inte är mer vanligt hos personer med Aspergers syndrom än hos andra. En engelsk studie av patienter i sluten rättspsykiatrisk vård i mitten av 1990-talet visade att 1,5 % av patienterna visade tydliga tecken på autismspektrumtillstånd. Ytterligare 1,7 % visade mindre tydliga tecken.
Inte förrän på 2000-talet har det forskats mer systematiskt om sambandet mellan autism och kriminalitet. 2001 gjordes en svensk undersökning av 126 kriminellt belastade personer som hade genomgått rättspsykiatrisk utredning. Det visade sig att 15 % av dem visade tydliga tecken på autismspektrumtillstånd och att ytterligare 12 % med ”stor sannolikhet” borde ha fått en sådan diagnos.
Den stora skillnaden mellan olika undersökningars resultat kan säkert delvis förklaras med att man utgick från olika diagnoskriterier. I den engelska studien ingick till exempel inte alls personer med Aspergers syndrom/autism med normalbegåvning.
När man ser resultatet av de studier som har gjorts hittills, är det viktigt att veta att de dömda personerna man har haft som underlag endast är personer som har genomgått rättspsykiatrisk utredning, alltså inte samtliga dömda under en viss period. Ytterligare en osäkerhetsfaktor är att kriminella handlingar av personer med autism inte alltid har lett till polisanmälan, straff eller rättspsykiatrisk utredning. Ofta kan därför antalet personer med autismspektrumtillstånd som riskerar att hamna i kriminalitet framstå som lägre än det i verkligheten är.
Andra anledningar till de olika resultaten är att både forskningstradition och diagnoskriterier kan skilja sig betydligt mellan olika länder och i olika tidsskeden. Det kan i sig bidra till svårigheter vid internationella jämförelser av forskning och vid jämförelse av studier vid olika tidpunkter i samma land.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar