Diagnosen Aspergers syndrom ska enligt förslag tas bort som separat diagnos ur de kommande diagnoskriterierna i DSM-5. Arbetsgruppen som arbetar med kriterierna föreslår att personer som i dagsläget får denna diagnos framöver ska få diagnosen autismspektrumtillstånd.
De centrala kriterierna för Aspergers syndrom, som handlar om ”kvalitativt nedsatt förmåga att interagera socialt” och ”begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter” är identiska med motsvarande kriterierna i den nuvarande diagnosen autistiskt syndrom.
I diagnosen Aspergers syndrom ingår även ett antal kriterier som utgör en avgränsning från andra genomgripande störningar i utvecklingen (framför allt autistiskt syndrom) eller schizofreni.
Andra kriterier handlar om språkutvecklingen och den allmänna utvecklingen. Några liknande kriterier finns inte i den nya diagnosen autismspektrumtillstånd, eftersom den just ska omfatta hela spektrumet, oavsett hur den intellektuella eller språkliga utvecklingen har sett ut.
Arbetsgruppen har vägt samman flera faktorer som talar för respektive emot att behålla Aspergers syndrom som en egen diagnos. De olika argumenten sammanfattas nedan. För att läsa diskussionen i sin helhet, se länk här bredvid.
”Aspergeretiketten” har visat sig vara populär och har i regel upplevts som acceptabel att ha, skriver arbetsgruppen. Diagnosen har bidragit till en större medvetenhet om att autism förekommer i olika former, även hos normalbegåvade personer med god språklig förmåga. Dessutom har diagnosen gett upphov till omfattande forskning, vilket var ett av syften bakom dess tillkomst.
I det kliniska arbetet har man upplevt ett antal praktiska problem. Ett av dessa är att Aspergers syndrom vanligtvis diagnostiseras i senare ålder än autistiskt syndrom, varför den tidiga språkutvecklingen (som ska ha varit normal enligt diagnoskriterierna) blir svår att kartlägga.
Arbetsgruppen konstaterar att det finns en viss brist på enhetlighet i tillämpningen av diagnosen Aspergers syndrom som både lett till att man ställt diagnosen på personer som egentligen uppfyller nuvarande diagnosen autistiskt syndrom samtidigt som andra fått diagnosen Aspergers syndrom utan att egentligen uppfylla alla nödvändiga kriterier för någon diagnos inom ”genomgripande störning i utvecklingen”.
Arbetsgruppen har även sökt efter belägg för att Aspergers syndrom skiljer sig väsentligt från autism hos personer med hög intellektuell och språklig nivå. Har syndromet andra orsaker? Ger syndromet en annorlunda prognos för barnets framtida utveckling? Kräver syndromet någon annan sorts behandling? Detta skulle tala starkt för att behålla diagnoskategorin. Den befintliga forskningen visar dock inte på några betydande skillnader.
Vidare har man letat efter bevis på genomgripande skillnader i den neurokognitiva profilen mellan Aspergers syndrom och autistiskt syndrom (andra än språkutveckling och intellektuell nivå). Här ingår faktorer som motorisk klumpighet, förhållandet mellan verbal och perceptuell förmåga, med mera. En genomgång av befintliga forskningsresultat ger en blandad bild, konstaterar arbetsgruppen. Studierna bygger på olika urvalskriterier och slutsatserna pekar åt olika håll.
I forskningslitteraturen ges uttryck för två åsikter kring den neurokognitiva profilen. En del menar att några egentliga neurokognitiva skillnader inte finns, och att Aspergers syndrom går att likställa med autism hos normalbegåvade individer med god verbal förmåga. Andra menar att syndromet har sin egen särart, som skulle kunna fångas upp bättre om man renodlade diagnoskriterierna ytterligare.
Arbetsgruppen anser att den senare åsikten saknar starkt och övertygande stöd i befintliga forskningsresultat. Gruppens slutsats är att den nya diagnosen autismspektrumtillstånd, i förening med en gradering av individens verbala och intellektuella förmåga, borde vara tillräcklig för att beskriva det vi idag kallar Aspergers syndrom.
I utformningen av den föreslagna diagnosen autismspektrumtillstånd har arbetsgruppen haft en målsättning att kriterierna ska fånga upp alla personer med betydande brister i social kommunikation och med begränsade, repetitiva mönster i beteende och intressen. Gruppen menar att personer som uppfyller dagens kriterier på Aspergers syndrom även borde uppfylla de nya kriterierna.
Det förekommer, noterar arbetsgruppen, att personer med dessa svårigheter på en subklinisk nivå önskar utredning för att bättre förstå sitt sätt att fungera (till exempel i samband med att en anhörig har fått diagnosen). Dessa personer kan uppleva svårigheter i dagliga livet, men inte så pass uttalade att de kan beskrivas som kliniskt signifikant funktionsnedsättning. Att här tala om Aspergers syndrom ligger i och för sig nära Hans Aspergers ursprungliga syn på syndromet som en särskild personlighetstyp. Gruppen påpekar dock att det faller utanför ramarna för DSM, som per definition är en manual för diagnostisering av kliniskt signifikanta störningar som orsakar nedsättning av funktionsförmågan.
Arbetsgruppen uppmuntrar professionella till att även i fortsättningen använda termen ”Aspergertyp” i den kliniska praktiken, på samma sätt som man använder uttrycket ”Kanners autism” - som en kort benämning på en särskild konstellation av kognitiva drag.
Arbetsgruppens diskussion och litteraturgenomgång kring Aspergers syndrom kan läsas på länk i högerspalt.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar