Ann-Sofi fick en egen lägenhet när hon var sjutton. Hon var i puberteten, samtidigt som hennes mamma var i klimakteriet. Ann-Sofi upplevde att konflikterna avlöste varandra och det var en lättnad för henne att flytta.
- Efter det höll jag kontakten med mamma på en låg nivå, men jag bröt den aldrig.
Ann-Sofi tyckte det var jobbigt att hälsa på sin mamma. Så småningom flyttade hon till andra sidan landet. Det var ett medvetet val. På så vis kunde hon reducera besöken till ett par gånger om året.
- Vi hade en del gemensamma intressen som vi kunde ägna oss åt när vi träffades, gå på museer och botaniska trädgårdar till exempel. Men det hände att vi grälade även när jag var vuxen. Hon pratade så mycket att man blev alldeles trött.
- En del barndomsminnen berättade hon om och om igen, in i minsta detalj. Till slut stängde man av. Det märkte hon inte. Hon bara fortsatte. Det var ingen dialog, hon var inte intresserad av vad någon annan hade att säga.
Även mammas bestämda åsikter om hur allting skulle vara fortsatte att orsaka konflikter. Sättet att diska, till exempel.
- När jag var liten fick jag lära mig att det är jätteviktigt att plocka in den torra disken i skåpen innan man tar itu med den smutsiga. På äldre dagar fick mamma grön starr och nedsatt syn. Då hade hon en speciell kopp som alltid stod i diskstället. En gång var jag så dum att jag ställde in den där koppen i skåpet. Hon blev jättearg. Jag borde förstå att den skulle vara framme.
- En annan gång fick jag en rejäl utskällning för att jag råkade hänga min väska på den speciella krok i hallen där hon brukade hänga sin städrock. Både kroken och koppen var nya saker som hon börjat med när synen försämrades, men hon tyckte att jag borde veta det utan att hon talade om det.
Ann-Sofis son har högfungerande autism. När han började utredas fick Ann-Sofi större förståelse för hur mamman fungerade. Nu känner hon sig försonad med sin mamma.
- Hon kunde ju inte rå för att hon var som hon var. Hon gjorde naturligtvis så gott hon kunde, men hade ett svårt liv på många sätt. Hon skulle ta sig in på arbetsmarknaden och försörja sig själv och två barn. Hon kämpade på, trots sin utsatthet. Det kan jag se nu. Den insikten har gett en förklaring.
- Hon skulle ha behövt stöd i föräldrarollen. Om hon fått stöd och avlastning skulle hon säkert ha varit en mycket bättre mamma. Och om man vetat vad hennes beteende berodde på. Men då fanns ju inte diagnosen. Ingen förstod vad det handlar om. Hon blev bara en ”besvärlig” människa.
Ann-Sofi tror att mammans skällande berodde på att hon själv fick mycket skäll under sin uppväxt.
- Har man Aspergers syndrom behöver man tydliga instruktioner för att allt ska bli rätt. Mamma fick nog skäll många gånger för att hon gjorde fel.
Att gå i pension var en lättnad för mamman. När hon slapp det krav som arbetet innebar för henne så mådde hon bra.
- Hon levde upp. Och hon var duktig på att aktivera sig. Hon gick olika kurser och åkte med på bussresor för pensionärer. Det beundrade jag henne för.
Hennes syn försämrades dock mer och mer. Så länge hon såg lite försökte hon klara sig själv, men de sista fyra åren var hon helt blind och hänvisad till hemtjänsten.
- Då låg hon nästan bara i sängen och lyssnade på radion. Det var tungt för henne att vara så beroende av andra. Ibland gick hon upp och gick lite, men det gjorde henne så trött. Det var inget fysiskt fel på henne förutom synen, men hon ville inte vara med längre. Hon hade levt färdigt sitt liv.
När mamman gick bort var det ingen stor förlust för Ann-Sofi.
- Det är klart att det fanns en sorg i det, men det var mer som om någon äldre tant jag kände hade dött. Vi hade inte den där nära relationen. Jag hade distanserat mig så mycket ifrån henne. Det låter hemskt, men så var det. Jag kan inte säga att jag saknar henne. Jag älskade inte min mamma. Jag kallade henne inte ens för mamma. Jag sa Eva. Det började jag med redan i tonåren. Det var väl också ett sätt att distansera sig, antar jag.
- Jag kände också en lättnad för hennes skull, för man hade börjat prata om att hon skulle behöva flytta till ett vårdhem. Nu slapp hon det.
Ann-Sofi tror det är svårare att ha en mamma än en pappa med autistiska drag. I de konventionella könsrollerna är det mamman som står för den känslomässiga omsorgen. Hon är den trygga famnen.
- Så var det inte för oss. Både min syster och jag har fått men av att växa upp med mamma. Min syster är snudd på arbetsnarkoman. Hon har den där nervösa energin, är så duktig och effektiv. Jag lider av kronisk trötthet och migrän.
- Jag hade svårt för att identifiera mig med min mamma. Det tror jag min syster också hade. Både hon och jag hade problem när vi skulle föda barn. Vi öppnade oss inte som man ska och förlöstes med kejsarsnitt. Det behöver ju inte vara så, men det kan ju finnas ett samband med att man inte är riktigt bekväm med sin kvinnlighet. Jag har tänkt den tanken.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar