Annikas pappa var missförstådd i många sammanhang, inte minst i sin egen familj. Ingen förstod att hans beteende bottnade i en funktionsnedsättning.
– Vi tryckte ner honom. Så fort han öppnade munnen tyckte vi det var jobbigt, vi suckade eller gick därifrån. Då fattade jag aldrig att vi var taskiga mot honom, men nu gnager det i mig.
– Ibland har jag varit arg på mamma också. Jag tyckte att hon behandlade honom som ett barn. Idag ser jag annorlunda på det. Hon har gjort ett enastående jobb, både som förälder och som hustru till en så speciell man.
När Annika gått ur gymnasiet skulle hon, hennes föräldrar och en kompis till Annika åka och besöka en folkhögskola som flickorna skulle börja på.
– Innan vi åkte sa mamma till pappa att han skulle gå och kissa. Som om han var fem år. Det hade min kompis väldigt roligt åt. För mig var det helt naturligt. Hon sa alltid så till honom.
Annika berättar att föräldrahemmet var fullt av lappar med påminnelser. På toaletten fanns en lapp med uppmaningen att tvätta händerna, på pappans plats vid matbordet en annan lapp som påminde honom om att ta sina mediciner. Han hade hjärtfel sedan födseln.
– Så är det hemma hos mig också, för jag vet att mina barn behöver det. När pappa dött sa mamma: "Du kanske tycker jag varit hård mot honom ibland, men det är inte så. Jag var tvungen att vara rak för att han skulle förstå. Precis som du måste vara rak mot dina barn.”
Under Annikas uppväxt tyckte hon att förhållandet mellan föräldrarna var iskallt. De visade ingen fysisk ömhet mot varandra. De tog aldrig i varandra, kramades aldrig.
– Pappa såg upp till mamma. Han skrattade åt hennes skämt och tittade uppskattande på henne. Men han kände nog att han inte levde upp till hennes förväntningar. Hon avfärdade i princip allt han sa. Hon kunde säga saker som ”nu får du vara tyst, så där kan du väl inte säga” även när andra människor hörde det.
– Pappa var misstänksam mot alla. Det handlade nog mycket om att han var rädd för att någon skulle komma och ta hans fru. Han blev väldigt svartsjuk när hon pratade med andra män.
Med facit i hand tror Annika att hon missförstod föräldrarnas relation.
– När jag var liten sa mamma att hon skulle skilja sig när jag vuxit upp och flyttat hemifrån. Men det gjorde hon inte. Det fanns någon slags kärlek mellan dem.
– Hon skyddade honom. Pappa var ljudkänslig. Jag hade sällan kompisar hemma för mamma sa att de förde väsen och det var jobbigt för pappa. När det hände var både mamma och pappa helt slut efteråt. Det var likadant med barnbarnen sedan. Mamma har ofta varit barnvakt, men då har hon varit hemma hos oss, för pappas skull.
Länge hade Annika dåligt samvete för att hon inte varit snällare mot sin pappa.
– Jag tänkte att jag måste prata med honom. Jag ville säga att jag tyckte om honom i alla fall, fast jag varit elak. Men det gick ju inte. Vid ett tillfälle låg han på sjukhus och jag hälsade på honom. Jag vet inte exakt vad det var, men då var det något som gjorde att jag förstod att han inte tänker på det sättet. Jag tror inte att han led av hur vi var mot honom så som jag skulle ha gjort.
När hon var barn trodde Annika att hennes pappa var olycklig. Det tror hon inte längre.
– Nej, när jag tänker tillbaka så tror jag att han levde i rätt tid. När han gick i skolan var det tyst i klassen och lärare som satt i katedern och undervisade. Det passar personer med Aspergers syndrom mycket bättre än dagens skola. Det är grupparbetena och stöket i klassrummen som gör det svårt för våra ungdomar. Sedan hade han en mamma som såg till att han fick utbilda sig. Han hittade sin nisch och lyckades göra sitt specialintresse till levebröd. Och han lyckades skaffa familj.
– Även om mamma var lite grinig så har hon faktiskt servat honom och ansträngt sig för att livet ska vara bra. Pappa har kanske inte gått omkring och varit lycklig, men jag tror att han var ganska nöjd.
Annikas pappa var näst yngst i en syskonskara på fyra barn. Han hade bra betyg och farföräldrarna satsade alla pengar de hade på hans utbildning. Inget av de andra syskonen läste vidare efter folkskolan.
– De fick klara sig själva och det gjorde de ju. De hade egna drivkrafter. Man får ju vara himla tacksam att farmor var så klarsynt. På något sätt måste hon ha känt att det var pappas enda chans. Det var farmor som tog hand om familjen, farfar var till sjöss.
– Pappa var helvild när han var liten. Han klättrade överallt. Farmor fick spika fast möblerna i väggarna. En del saker spikade hon fast i taket så han inte kom åt dem. Farmor måste ha varit väldigt kreativ.
Båda Annikas barn har autismspektrumtillstånd. Hon känner igen beteendet från sin egen son.
– Han var också superaktiv när han var liten. Han klättrade också överallt, att hålla reda på honom var helt omöjligt. Skillnaden mellan pappa och min grabb är att pappa var motoriskt klumpig. Det är inte min grabb, han är snarare tvärtom.
Annika har aldrig träffat sin farmor. Det är hennes faster som har berättat om pappans uppväxt.
– Jag försökte få pappa att berätta men han sa ju aldrig någonting. En gång gav jag honom en pärm och bad honom skriva ner lite episoder och ge den till mig när jag fyllde fyrtio. Jag tänkte att det kunde fungera bättre att skriva än att prata. Fyrtioårsdagen kom men inte fick jag någon pärm. Den hade han glömt bort för länge sedan.
– Sedan hittade jag den där pärmen på hans kontor och han hade fyllt i vilka skolor han gått i och när han ritat den första turbinen. Han skrev bara om torra fakta. Men det var inte det jag menade att han skulle skriva. Nu när han har gått bort är det så himla mycket mer jag skulle vilja veta.
Stäng fönstret
Skriv ut
Tipsa en vän
Kommentar